Ibland tycker jag att jag är svincool. Jag kan imponeras över det jag gör. Jag vill berätta det för värden och skryta över det jag åstadkommit. Men jag har aldrig varit en person som bara berättar. Om någon frågar berättar jag kanske gärna, men jag är inte en person som tvingar mina historier på folk som inte frågat. Men hur ska de veta vad de ska fråga när jag inte själv berättar?
Nu tänker jag tvinga på en cool tur, en tur som människor har gjort förr, som för vissa verkar vara en total galenskap och för andra en trevlig tur. För oavsett hur cool och galen man själv tycker att man är så kommer det finnas dem som är värre, det är bara så. Någonstans borde dock det viktigaste vara vad jag tycker är coolt, och vad jag är stolt över. En sådan tur är syltraversen.
Syltraversen är precis vad det låter som, en travers över sylarna där man följer kammen. En tur som framförallt Fredrik tittat på och velat göra ganska länge, och jag kan ju inte vara sämre! Plötsligt var vi där igen, i vackra Storulvån dagen innan med klockan ställd på 4.00 (eller var det 3.30?). Vi tänkte inte enbart göra syltraversen med sylarnas fjällstation som start utan skulle även ta oss fram och tillbaka från storulvån. Vi visste nog inte med säkerhet att vi skulle klara det, vi visste inte häller vad vi skulle förvänta oss då turbeskrivningarna är få. Det vi visste var att det var långt, stenigt och att man behövde 30m rep för en repelering.
Löparskor var och är det självklara valet när man vill röra sig i fjället över dagen och att springa från storulvån till sylarna är en fin och relativt lätt sträcka. Till sylarna kom vi innan de flesta tagit sig ur tälten. Samtidigt drog molnen in över sylarna och de skulle hålla sig kvar där nästan hela dagen.
Vi vadade över en större bäck, tog det långsamt i hopp om att molnen skulle lätta utan resultat och bestämde oss då för att påbörja scramblingen upp för pinacklarna. Luftigt kan man kalla det men också kul och härligt. Vi rörde oss långsamt (min takt) och metodiskt över den steniga terrängen i molnen för att inte riskera att trampa fel eller välja fel väg. Bara fantasin kunde föreställa sig hur vacker utsikten skulle kunna varit om vi bara valt en annan dag.
Fredrik försvinner snabbt upp för klippan. Det ser alltid så lätt ut när han för sig i denna terräng. Det duggregnar, eller kanske till och med regnar nu. Det är mer väta än vad min löparjacka tycker om men så länge man rör på sig är det lugnt. Benen är i alla fall mysigt varma under regnbyxorna. Det är brant här, det vet jag men molnen gör att man inte ser det så tydligt. Jag tar de små stegen upp på klippan och hittar bra grepp för händer och fötter, nu gäller det bara att få upp foten på en liten hylla, handen till en jugg och sen är jag hemma, toppen av sylarna. Det känns inte hundra, stenen är fuktig och jag börjar bli kall. Här finns ingen plats för misstag, jag kliver ned igen. Försöker samla mig och hitta nya krafter, jag vet att det inte är något svårt, men omständigheterna försvårar det för mig. Jag kliver upp igen men jag känner mig inte säker. Jag kliver ned och försöker trycka in mig i en liten spricka för att komma undan vinden och regnet. Fredrik fixar så jag vår ett rep att jobba med. Jag hoppar i min sele och försöker värma händerna så gott det går innanför regnbyxorna. Nu gäller det att vara noga, i dessa förhållanden kan det lätt bli att man inte tänker helt klart. Jag skapar en självsäkring och ger mig an problemet en sista gång. Nu går det, inga problem faktiskt men repet behövdes för att jag skulle känna mig säker för i slutändan handlar det om att känna sina begränsningar och fatta bra beslut. På toppen är det inget att se, bara att fortsätta nedåt och försöka få upp värmen igen.
Att jogga långsamt tillbaka från sylarna med siktet inställt på storulvån är häftigt. Man har utfört syltraversen och har 16km kvar och ingen du möter vet vad du egentligen har gjort. Det enda man vill säga till alla är ”jag gick upp klockan fyra och har gjort syltraversen och ska nu tillbaka till starten i storulvån” men det är ingen som bryr sig, ingen som vet. Istället säger man bara ”hej” väldigt många gånger. Kroppen är trött, det gäller att inte stanna för då stelnar man till. En fot framför den andra hela vägen tillbaka. Jag förundras över vad min kropp klarar av, att benen fortfarande rör sig och att det inte är mer smärtsamt. Huvudet börjar också bli trött efter 12 timmar på fjället, jag vågar inte längre springa på för steniga partier då jag är rädd för att snubbla med mina nu försämrade reflexer. Tack och lov så är det mycket spång på denna sträcka. Mina ögon tåras lite och leendet täcker hela ansiktet när vi 50 km och 2200 höjdmeter senare ser bilen igen, vårt hem.
Där är det, berättelsen om turen som gjorde mig otroligt stolt över mig själv. Turen som får mig att känna mig cool, även om jag inte delar det för så många andra. För vem kommer på att ställa frågan ”Har du gjort syltraversen någon gång, med strart och slut i Storulvån?”, vem kommer ens på idén att göra den turen?
Johanna Bauer 