Vi var på topptur för några dagar sedan. Målet var att ta sig upp på Hallingskarvet. En tur på kanske 700 höjdmeter och 7 km upp, alltså ingenting som borde vara en omöjlighet. Vi började med att åka upp med en lift. Det var väldigt krispigt och solen väntade på oss där uppe. Det skulle bli en fin tur! Vi började gå på platten mod denna bergsplatå som Hallingskarvet är, och känslan att vara i väglöst fjäll igen kändes fantastiskt. Solen lyste rakt i ansiktet och det kändes bra. Då började uppförsbacken..
Första kvarten kändes det bra men ganska snabbt insåg jag att min kropp var sliten. Efter mycket jobb och löpturer så kändes mina ben stumma. Men jag vill ju inte alltid vara den som är svagast och drar bakåt så jag gick på. Ju längre vi kom desto mer kändes det, men jag ville ju bara upp på toppen och få se utsikten ner över Geilo, från denna bergsklump som man varje dag skådar från dalen. Jag kände hur humöret började dala, det var inte bara benen som var stumma, hela min energi var låg och inte ens en lunchpaus hjälpte.
Vi fortsatte upp, jag kämpade på i tysdnad, jag ville bara upp på toppen, jag ville inte vara den som fick oss att vända, den som gjort att vi gått hela dagen men inte kom fram till målet. Vi kom till punkten då jag insåg att vi med största sannolikhet inte skulle ta oss över kanten innan vår utsatta vändningstid, dessutom hade vi en ganska lång väg tillbaka till bilen.
Det var inte jag som sa orden, det var han, nu vänder vi men det var ganska tydligt att det var på grund av mig. När man vände sig om kunde man skåda en helt fantastiskt utsikt, de snötäckta bergen och den blåa himlen, men jag kunde inte uppskatta det, jag var bara arg för att jag inte kunnat ta oss hela vägen. För att späda på mitt svikande humör var åket ner inte heller så bra.
När man ser tillbaka på turen så känner man sig dum. Varför skulle jag reagera så bara för att jag inte orkade och vi fick vända? Det känns som om det finns någon allmän förväntan, i alla fall inom mig, att man ska nå toppen. Samtidigt så är det en grundsten för säkerhet i bergsmiljö, att vända innan det är för sent.
Jag väljer nu i efterhand att se det som en erfarenhet en bevis på att det inte alltid går som man har tänkt och att man helt enkelt får acceptera det. Att kroppen och huvudet inte alltid presterar på den nivån som man vill eller förväntar sig, och att det är okej. Att man ibland är den svaga länken som gör att ens turkamrat inte heller når toppen, och att det är OKEJ!
Vänd oftare säger jag nog, det är en bra erfarenhet, det är viktigt för säkerheten och det är OKEJ.
//Johanna
Johanna Bauer 